Utställningen Lokál är en undersökning av plats. I måleri och installation behandlar Fatima Kassius sin relation till sin mormors hemland Ungern genom att studera orter på den ungerska landsbygden. I Efter föreställningen vävs personliga minnen samman med den politiska situationen i Ungern idag. I utställningen visas även det nyskapade verket Lokativ där konstnären utgår från det ungerska språkets grammatik och frågar sig hur olika språkliga beskrivningar av plats påverkar vår uppfattning om dem.
I mina arbeten utgår jag ofta från en plats som intresserar mig . I verket ”Efter föreställningen” har jag använt mig av fotografier jag tagit på orter kring Balatonsjön i Ungern. En plats där min egen relation till min mormors hemland Ungern ställts på sin spets och i och med det väckt frågor hos mig om arv och minne. I installationen visas målningar i ett tredimensionellt collage där dukarna är isärklippta och hänger framför varandra. På detta sätt bildas en berättelse om en plats som hela tiden är föränderlig, fragmentarisk och som redigeras om framför betraktarens ögon.
Ända sedan jag började åka till turistorterna kring Balatonsjön som barn på 90-talet har jag fått höra hur dessa platser inte är vad de en gång varit. Hur det på 70-talet minsann var liv och rörelse här. På den tiden när tyskar från och öst- och väst kunde träffas och fira semester här. Hur det i mormors barndom på 20-talet var lyx och flärd här. Idag är orterna nedgångna, slitna, tomma på folk, som skelett av miljöer. Som en tableaux vivant utan människor. Som teaterkulisser efter att föreställningen är slut.
Men om teaterföreställningen är över finns ändå en verklighet som fortfarande utspelar sig där. På den fattiga ungerska landsbygden är nationalismen stark. Hotell och mark förvärvas av nära vänner till premiärminister Viktor Orbán i korruptionsskandaler som de själva vill framhålla som ett sätt att få turismen att återigen blomstra. I souvenierstånden säljs kylskåpsmagneter med kartor av Storungern. Kartan visar Storungern med de gränser som landet hade innan Trianonfördraget 1919. Då var Ungerns landsyta mer än tre gånger så stor som idag. På den tiden hade Ungern ett hav inom sina gränser, kuststräckan mot adriatiska havet som idag tillhör Kroatien. Min mormor kan fortfarande tala om det som en del av Ungern, när hon var ung tog man tåget ner till havet. Men mormor är född 1922 så egentligen var gränsen redan omritad då. Det adriatiska havet har aldrig tillhört ”hennes” Ungern. Men det spelar ingen roll. Idag kallas Balatonsjön för ”det ungerska havet”. Men trots att Balaton är Centraleuropas största sjö saknar den havets attribut av friskhet och vidsträckthet. Vattnet är grumligt och sött.
Jag återkommer till Balatonsjön varje sommar tillsammans med min familj och försöker att förstå hur jag kan tycka om en plats som är så ful och inskränkt. Den nationalistiska politiken pumpar ur sig sanningar till mig om varför jag ska tycka om det här landet, förfinar och redigerar och skriver om sin historia för att lyfta fram det vackra. Jag försöker att se bakom och bortom det och hamnar i egna romantiska bilder om ursprung och rötter. Det finns ingen sann bild bakom kulisserna, bara nya versioner av berättelsen.
Målningarna i installationen är tänkta att visa min dubbelhet inför den här miljön. De hänger framför varandra och det första vi ser är deras baksida. Färgen bryter igenom duken på sina håll och vi ser endast spår av det målade. Dukarna är inte rektangulära utan delar av bilderna är bortklippta. När vi rör oss genom installationen och sedan vänder oss om för att blicka tillbaka så kan vi börja avläsa något av miljön – vi ser stolar, lampor, uppdukade bord, men inga människor. I tillbakablickandet är bilden tydligare, mer i färg, men den är fortfarande inte entydig. När vi rör oss bland målningarna bildar de hela tiden nya perspektiv och till skillnad från gammaldags teaterkulisser där illusionen är perfekt så finns det i installationen inget läge där bilden blir hel.
håll fast vid bilden av klara
håll i bilden av det ungerska havet
håll i bilden av en arkitektbyrås visualisering
håll i bilden av en livfull uteservering
håll fast vid bilderna
Välkommen till en tillfällig utställning med performance i Tysta Marigången
”Tysta Marigången är en gångtunnel som förbinder Tegelbacken med Klara västra
kyrkogata. Stråket fick sitt namn i samband med Norrmalmsregleringen 1970. Passagen
har en urbant ruffig karaktär och är, framförallt på kvällar och nätter, ett tillhåll för
uteliggare, narkomaner och prostituerade. I samband med den planerade nybyggnaden i
fastigheten Snäckan 8 skall Tysta Marigången omvandlas till ljus inomhusgalleria.
Namnet har gången fått av det en gång i tiden närliggande kaféet Tysta Mari, beläget i
Kronprinsens stall vid Tegelbacken. Tysta Mari kom att bli en mötesplats för journalister
från de tidningsredaktioner som låg i de omgivande Klarakvarteren. Kaféet blev också
namngivande för en i början av 1900-talet ny typ av kaféer, kallade "Tysta Mari-kaféer".
De var en kategori där det inte serverades alkohol och inte förekom vadslagning och spel
och som ofta ägdes av kvinnor, och till skillnad från de tidigare kaffehusen blev det
socialt accepterat för kvinnor från högre klasser att äta där.” (Wikipedia)
I utställningen visas målningar av kafémiljöer från omgivningarna kring Balatonsjön i
Ungern.
En övergiven busshållplats,
en biljett för att flyga iväg, till något annat.
En plats mellan stad och natur.
Ett gränsland mellan Solna och Stockholm kommun.
Flygbussen rör sig förbi byggarbetsplatser, gallerior, studentbostäder och kungliga parker.
Förbi militära områden som nu är ett naturreservat.
Platser överges och befolkas.
Människor trängs undan och slussas vidare.
Flygbussen, ett gemensamt mål med människor du aldrig mött, kan ett samtal ta oss vidare, till något annat?
Flygbussen är en utställning i form av en busstur curerad av mig och Sara Ekholm Eriksson med 12 medverkande konstnärer på bussen och vid stopp längs vägen från centrala Stockholm ut till Arlanda flygplats.
Installation med två rullgardiner målade specifikt för en lägenhet på Järnvägsgatan 19 i Örebro. Man
kan få en skymt av gardinerna utifrån gatan men hela verket är endast tillgängligt för den som bor där.
Verket visades på utställningen Ingen äger tiden på Örebro läns museum där besökare kunde få en
fotobok med bilder från och referenser till projektet. Idén tog sin utgångspunkt i rullgardiner som fanns i
Örebro läns museums arkiv som tidigare hängt på samma adress som verket sedan uppfördes på.
(scenanvisning)
Hela förgrunden utgörs av ett soltäckt stenhus med vita, grå och röda stenar i ett
oregelbundet mönster. I mitten av stenväggen en stor dörr in till ett sovrum dolt i
mörker. Fonden föreställer trädgårdens trädtoppar i vårgrönska. Däröver syns ett
kyrktorn och en monumental husgavel. Framför stenhuset står tre gestalter.
Glasfönstren i verandan, som upptar hela scenens bredd är försedda med gardiner av
ljusgulblommig kretong och kan skjutas för. Till höger om fonddörren syns
en rabatt med stockrosor. Till vänster om fonddörren syns en säng med ett litet
nattduksbord med glasögon och en bok på. En solstråle faller snett in i rummet från
vänster och råkar en av stolarna vid sybordet. På den andra obelysta stolen sitter en
kvinna och träder band i ett par vita nystrukna jalusier.
Handlingen i våra dagar.
Ett antal bilder ihopbyggda till ett tredimensionellt collage. Bland dem återfinns en reproduktion av Edvard Berghs ”Svenskt landskap” från 1871 i guldram. Tillsammans med hittade och skapade foton och målningar bildas nya landskap med motiv från stadsmiljöer och platser i och utanför Sverige. Visat på Konsthall C i Hökarängen i Stockholm.
Utställning på temat kungens får/fritid/hobby i samarbete med Olga Wärn och Amanda Hårsmar. Vi följde fårens väg i Stockholm från Gärdet till Järvafältet och våra fritidsutflykter kunde följas via facebook. Dokumentation och fakta presenterades under en vernissagekväll i ett gemenskapsrum i Tensta.